Historien om studiet av mänskligt beteende

Carl Jungs teori om psykologiska typer är en hörnsten i hans analytiska psykologi. Han menade att skillnader i beteende beror på individers medfödda preferenser för hur de uppfattar världen och fattar beslut. Jung identifierade två grundläggande motsatspar av kognitiva funktioner:

Jung introducerade dessutom begreppen extraversion och introversion som attityder som påverkar riktningen hos dessa kognitiva funktioner.

Extraverta är riktade utåt, mot den yttre världen, och får energi av samspel och handling. Introverta är riktade inåt, mot den inre världen, och får energi av reflektion och ensamhet.

Dessa kognitiva funktioner och attityder kombineras till olika personlighetstyper.

En person kan till exempel vara en extravert tänkare, en introvert kännare och så vidare. Jungs psykologiska typer gav ett ramverk för att förstå de många olika sätt på vilka människor uppfattar världen och fattar beslut.

Galenos, en inflytelserik grekisk läkare och filosof, vidareutvecklade Hippokrates teori om de fyra kroppsvätskorna och kopplade dem tydligare till personlighetstyper. Enligt Galenos teori påverkade balansen eller obalansen mellan dessa vätskor i kroppen inte bara den fysiska hälsan utan också psykologiska drag och temperament.

I Galenos teori om de fyra kroppsvätskorna motsvarar varje vätska en egen personlighetstyp:

Sangviniker, som påverkas av blodet, är vanligtvis optimistiska, sällskapliga och entusiastiska, men kan vara impulsiva.

Koleriska personligheter, förknippade med gul galla, är passionerade, ambitiösa och bestämda ledare, men ofta lättretliga.

Personer med melankoliskt temperament, som påverkas av svart galla, är inåtvända och analytiska men kan ha en tendens till oro och nedstämdhet.

Slutligen är flegmatiker, som styrs av slem, lugna, pålitliga och rationella och kända för sin förmåga att skapa fred. Ibland uppfattas de dock som oambitiösa och motvilliga till förändring.

Galenos tolkning av kroppsvätskorna fick ett betydande och bestående inflytande på medeltidens och renässansens medicin och psykologi. Hans arbete påverkade synen på personlighet långt in på 1700-talet. Han kopplade samman fysisk hälsa med psykiskt välbefinnande och personlighetsdrag.

Hippokrates, ofta kallad ”läkekonstens fader”, är känd för sina inflytelserika teorier om kroppsvätskorna, som han även använde för att förklara personlighetsdrag.

Hippokrates personlighetsteori, som byggde på idén om fyra kroppsvätskor, kopplade individens temperament till balansen mellan dessa vätskor.

Det sangviniska temperamentet, förknippat med blodet, beskrev personer som sällskapliga, optimistiska och aktiva, med en sorglös och impulsiv natur, likt elementet luft.

Det koleriska temperamentet, kopplat till gul galla, beskrev i stället människor som eldiga, passionerade och ambitiösa, ofta bestämda och dominanta, likt elementet eld.

Svart galla förknippades å sin sida med det melankoliska temperamentet, som representerade inåtvända, eftertänksamma personer med benägenhet för dysterhet, ofta analytiska och detaljorienterade, likt elementet jord.

Slutligen beskrev det flegmatiska temperamentet, kopplat till slem, människor som lugna, pålitliga och avslappnade, vanligtvis passiva och stabila, likt elementet vatten. Tron på att dessa vätskor påverkade den fysiska hälsan och människors känsloliv utgjorde grunden för Hippokrates syn på personligheten.

Empedokles, en försokratisk grekisk filosof, lade fram en teori om fyra klassiska element som han ansåg utgjorde det fysiska universum: jord, luft, eld och vatten. Även om Empedokles inte direkt tillämpade dessa element på personlighetsteorier så som vi förstår dem i dag, lade hans idéer grunden för senare föreställningar om personlighet inom antikens medicin och filosofi.